Två månader i Costa Rica

Jag är hemma och jag lever. Tja, mer eller mindre i alla fall. De senaste ca 75 timmarna har jag sovit ca tre (plus lite halvslummer på planet), och än är det inte dags att knyta sig. Jäkla tidsskillnad. När jag väl somnar kommer jag aldrig att vakna igen, eftersom att tiden i Costa Rica är åtta timmar efter. Det är i alla fall vad jag fasar för. (Det går dock ICKE för sig, med tanke på att jag ska träffa mina kära och saknade vänner Päry och Emski imorgon!!)

Anledningen till den korta natten innan jag åkte var festandet på Castro's. Vi hade det himla roligt, men det var rätt sorgligt att lämna och säga hejdå till alla. Jag dansade min sista merengue på ett tag, och sen var det dags att bryta. Här är ett par bilder från kvällen.

Merengue


Världens godaste mojitos


Min landsmaninna Karin med partyparaply och allt. Get this party started!!

På fredagen hämtade taxin mig vid tjugo i fem på morgonen, och sen bar di av. Allt gick mycket bra och smidigt, och jag landade en kvart innan planerat på Arlanda kl 6.15 lokal tid, efter en mellanlandning i Newark Liberty. Min kroppsklocka visade dock läggdags, vilket ju var lite opassande med tanke på att natten just omärkligt flugit förbi. Och på den vägen är det, om man säger så.

Det sista jag såg av Costa Rica - för den här gången!

Min resa har varit alldeles, alldeles underbar. (Jag vet, Disney-freak...) Men det har den faktiskt. Allt jag har sett, alla jag har lärt känna, allt jag har upplevt... glöm inte jordbävningen liksom!! Jag är så nöjd som man kan bli. Och spanskan har helt klart förbättrats. Det känns hur bra som helst. Än finns det såklart mycket att lära, och tur är väl det. Nu måste jag ju återvända till Latinamerika! Gud vad skönt att jag har en bra anledning. För det är något som är säkert: jag kommer definitivt tillbaka till Costa Rica! Alla som läser detta: ett besök till Costa Rica rekommenderas starkt! Skriv gärna om ni vill fråga något som jag kanske kan svara på. =)

Jag tänkte avsluta med lite diverse bilder. ¡Qué se disfruten! (Enjoy!)

Min vanliga frukost! Frukten och brödet varierade dock lite.


Ibland fick jag ju dock gallo pinto till frukost, och detta är min värdmammas utsökta version!


Min söta värdhund =D


Utsikt från ett av klassrummen i skolan.


San Josés nationalteater (som för övrigt har en mycket intressant historia).


Det är inte bara när det börjar brinna som man måste utrymma, utan även vid jordskalv...

¡Pura vida!

Jahapp. Sista dagen. Det känns sådär. Det har känts rätt bra den här veckan, men nu sista dagen känns det rätt trist. Och nostalgiskt. Det blev inte bättre av att min värdmamma inte kunde hålla tillbaka tårarna i morse när hon gav mig en liten present.

Ikväll ska vi hur som helst ut och röja lite. Det blir liksom lite avskedsfirande, vilket ska bli roligt. (Castro's, om ni inte redan hade gissat det). Jag tror nämligen att det kan vara en bra idé att vara trött imorgon, så att jag kanske kan få ett par timmars sömn på planet. Min natt försvinner nämligen totalt när jag kommer hem pga tidsskillnaden, och jag rent ut sagt fasar för min kommande jetlag.

Hade det inte varit för den långa resan hem imorgon så hade det känts bättre. Varför har ingen uppfunnit teleportering än?! Å andra sidan kan det kanske bli ganska skönt att få några timmar att förbereda sig mentalt på att komma hem. Till kylan. Hualigen.

Något annat som är trist är att den här bloggen snart får sig sin sista uppdatering. Jag vet i och för sig inte hur det är med er, men själv har jag tyckt det varit superroligt att dela med mig av allt (nästan...) och att läsa era kommentarer. Jag kommer att sakna det. Sista inlägget (med en och annan bild från ikväll kan jag tänka mig) kommer när jag är hemma på svensk mark igen. I kylan...

Nej, nu får det vara nog med deprimerande rader för idag! Jag tar och berättar lite om igår istället. Vi var nämligen på bio, vilket var mycket trevligt. Vi såg The Boy in the Striped Pyjamas vilket var en mycket bra film, men FY så hemsk!! Det var nästan lite tårar i slutet. Här kommer lite bilder från igår! =)

Här är ett exempel på trasig gata i Santo Domingo, pga jordbävningar. Ni ser väl hur Karin nästan håller på att ramla!


Karin och jag i Costa Ricas populära glassaffär POPS, som finns i vart och vartannat hörn av landet.


Utanför bion.

Nos vemos en Suecia! Pura vida!

Då var man tillbaka från sista helgtrippen också, och det är bara dagar kvar på min resa. Jag åker fredag morgon. Nu sista veckan har jag lektioner med Amalia igen. Idag har jag varit själv, men imorgon kommer det tydligen någon karl som bara ska vara här tisdag till fredag.

I helgen åkte hur som helst Karin (den nya svenska tjejen), Paul (en ny kille från Holland) och jag till Playa Sámara, som ligger vid stillahavskusten. Det tar en bra stund att komma dit, drygt fem timmar med buss. Vi åkte i fredagskväll.

Det hela började lite småläskigt, då vi helt plötsligt hamnade i rena rama gettot när vi var på väg gående till busstationen i San José. Det kom väldigt plötsligt, och som tur var kom en godhjärtad man fram till oss och sa på bra engelska (vilket inte är så vanligt) att det inte var ett säkert ställe. (Han använde ordet "uppenbarligen", vilket vi tog som en hint att vi var ganska korkade som inte hade lagt märke till det tidigare). Vi kom senare fram till att han nog var vår skyddsängel. Vi småsprang i alla fall tillbaka lite och tog en taxi. Ja det där med "uppenbarligen" var då sannerligen sant. Människorna såg läskiga och lite galna ut, som om att de gick på något lite mer giftigt än arroz y frijoles...

Tillslut kom vi i alla fall fram till busstationen, och tog bussen klockan halv sju på kvällen. Vi kom alltså fram rätt sent, vilket ledde till nästa lite småläskiga upplevelse. När vi kom fram visste vi nämligen inte riktigt i vilken riktning hotellet låg i. Det skulle ligga vid en nattklubb, så vi gick mot det enda ljudet vi hörde (byn verkade väldigt död), vilket råkade vara en klubb uppe på en kulle. Lite småensligt såklart. Det var kolmörkt, och det blev inte bättre av att vi hela tiden hörde prassel i buskarna av alla dessa djur. Det visade sig dock vara helt fel ställe, men personalen kunde peka vart vi skulle, så vi hittade tillslut fram, efter en onödig tripp i "skogen" mitt i natten. Herre jisses. Jag var glad att vi hade en karl i sällskapet.

Resten av helgen flöt på smärtfritt på stranden, förutom att vi höll på att få en enorm palmgren i huvudet som ramlade av sitt fäste. Stranden var i alla fall jättefin! Vädret var, som vanligt, mycket varmt och soligt. Vi gjorde inte så mycket, utan låg mest och slöade oss.

Playa Sámara

På lördagen, precis innan solnedgången, tog Karin och jag en liten ridtur på stranden. Himla mysigt var det! Jag fick lite Uruguay-känsla. (Hm, jag rider liksom bara när jag är i Latinamerika...)

På söndagen hände det ingen speciellt. Vi var på stranden några timmar igen och åt sedan lunch innan vi tog bussen hem igen kl 15. Jag lyckades faktiskt klara mig utan att bränna mig! Det hade ju varit just snyggt, att bränna bort solbrännan sista helgen. Men icke! Jag är riktigt stolt.

Arroz con pollo, klassikern som alltid funkar. Mumsfilibaba!! (Och mangodrink).

Pura vida!

En vecka kvar. Hur det känns? Bueno, varken bu eller bä. Förresten, snarare båda två. Bu för att jag har haft det så himla underbart, och bä för att jag längtar hem. Eller, längtar hem är nog fel uttryck. Santo Domingo känns ganska mycket som "hem" för tillfället, (efter varje helg får jag alltid en sådan "Hem, ljuva hem"-känsla), MEN jag saknar vissa personer. Och en viss hund...

Det jag dock är orolig för är vädret där hemma. Ni har väl lyckats bli av med snön nu hoppas jag?! Annars vete tusan om jag kommer hem. (Japp, det är ett hot!)

Det har både gått fort och jättelångsamt. Fort för att det hela ju snart är över, och långsamt för att det känns som en eeevighet sedan jag var hemma. Till och med de första veckorna när Elisa och Marcel bodde i familjen känns oerhört avlägsna.

Min sista helg här i Costa Rica börjar närma sig, och då är det playan som gäller. Dags för solbrännans sista boost!

Manuel Antonio

Pura vida!

Hör och häpna, men den här veckan började en svensk tjej i skolan!! Hon heter Karin och bor i Göteborg. Hon verkar vara mycket trevlig! Det låter kanske otroligt, men man känner faktiskt skillnad när man i princip inte har pratat svenska på sex veckor. Det är en sak att skriva på svenska, som jag ju har gjort en hel del, men att prata... Jag snubblar över ord och tar efter Karins göteborgska i brist på stockholmare att prata med. Talet är verkligen en färskvara! Okej, nu låter det som att jag har glömt bort hur man pratar svenska, men så är det såklart inte. Det kommer dock inte riktigt lika naturligt som vanligt. Mycket intressant.

I söndags kom en ny elev till familjen, i samband med att Ines åkte. Han heter Kyle och kommer från Ohio. Han ska bara vara här en vecka dock, så min sista vecka här är jag ensam i familjen.

Den här veckan har jag lektioner med Justin och lärarinnan Amalia, som jag hade första veckan. Läroböckerna vi använder i skolan har olika nivåer: A1, A2, B1, B2, C1 och C2, och den här veckan började jag med C1-boken. Det känns bra, med tanke på att C2-boken i princip är för modermålstalare.  Heja mig!

Pura vida!

I torsdags var vi och dansade på Castro's igen. Tjoho! I fredags var vi i San José med skolan. Det var någon sorts konst/kulturfestival där, med marknad, musik, utställningar m.m. m.m. Det var kul att se! San José är faktiskt inte så fult som jag trodde... Det finns faktiskt riktigt fina platser.

Ines och jag i en park i San José.

I lördags var det upp och hoppa tidigt som gällde. Ines, Henna och jag infann oss i San José vid kvart över sex, för att bli upplockade av en turistbuss till Tortuguero! Vi hade bokat en dagsutflykt med transport, guide, mat och hela faderullan. Tortuguero ligger vid norra delen av den karibiska kusten och har en känd nationalpark, dit flest havssköldpaddor i hela världen kommer för att lägga ägg. (I hela världen, till den lilla kustremsan!) (Tortuga = sköldpadda på spanska). Det är inte sköldpaddesäsong just nu, MEN vi såg en himla massa annat spännande!

Först åkte vi som sagt buss, samtidigt som vår eminenta guide berättade i princip allt man behöver veta om Costa Rica. Mycket intressant och roligt! Vi stannade vid en supermysig restaurang för att äta frukost: frukt och, såklart, gallo pinto!

Gallo pinto. Det ser kanske inte så jätteaptitligt ut, men tro mig, det är riktigt mumsigt!!

Sen åkte vi vidare, men vi hann inte långt innan vi var tvungna att stanna bussen på grund av denna OTROLIGT söta sengångare som satt i ett träd ca 2 meter över marken!! Det är ju så att man svimmar, jag funderade på att smuggla med honom i väskan!

Vi stannade också för att plocka en frukt man använder till läppstift (och indiernas kastmärken) och fick chans att fota andra spännande saker:

Blev vi inte snygga, så säg?!


Vi fick chansen att fota denna mycket svårfotade fågel! (Den är väldigt skygg.)


Vi fick i alla fall se några sköldpaddor!

Tillslut kom vi till en flod som går parallellt med karibiska kusten, där vi fortsatte i båt till nationalparken. Från båten fick vi se fler fotoobjekt, lita på det! (Jisses så spännande det var!) Håll i hatten, för här kommer biiiildeeer!

Caiman! (Det heter säkert något liknande på svenska. Och det är ingen krokodil.)


Aporna känner också till uttrycket "siesta".


"Jesus Christ lizard", som kan springa på vattnet!


Vacker fågel.

Vi stannade förresten i mitten någonstans för att äta lunch. (Någon som kan gissa vad...?) Innan vi åkte tillbaka gick vi i land för att ta en tur i regnskogen och en liten strandpromenad. Jag vet hur förvånade ni blir nu, men där fanns det ÄNNU mer att se! "Herregud, det tar aldrig slut?" Erkänn, ni tänkte tanken. Hur som helst så kommer här ÄNNU fler bilder! (P.S. Det häftigaste kommer inom kort...)

En av de mest sällsynta och smarta blommor jag sett.


Ta-daa! Denna lilla (ca 20 cm) orm är extreeemt giftig. Någon sa att man har ca 1 timma kvar att leva  om man blir biten, men jag vet inte om det är sant... Med tanke på att jag bara var någon meter ifrån den så vill jag hellre tro något annat, mindre drastiskt.


Karibiska kusten.


Imse-vimse-spindel.

Efter promenaden åkte vi båt tillbaka. På tillbakavägen fick vi se en stor krokodil! Nu fattas det väl bara att jag stöter på en panter, eller varför inte en jaguar, på gatan. Då är min Costa Ricaresa komplett.

Vi kom tillbaka till Santo Domingo på kvällen, och då var det sängen som stod på schemat. Söndagsmorgonen såg i princip likadan ut. Ines, Henna och jag åkte till San José, fast ca en timma senare (halleluja...) och av lite andra anledningar. Ines skulle fortsätta sin resa till en annan del av Costa Rica, så det var förmodligen det sista jag såg av henne innan jag åker hem. =(

Henna och jag, däremot, tog en buss till vulkanen Irazú! Det blev en ganska spontan resa - fram till kvällen innan hade jag planerat att sova hela söndagen (okej, inte riktigt kanske). Detta var nog en bättre idé. Irazú ligger väldigt nära San José, mycket praktiskt. Det tog ändå runt två timmar att åka upp, vilket beror på att det är Costa Ricas högsta vulkan (runt 3500 meter hög). Senast 1994 hade den ett kraftigt utbrott. Det var riktigt häftigt! Bara att vara på den höjden är något speciellt, och sen att titta ner i huvudkratern där det finns en liten sjö... Wow.

Hööögt upp.


Whatever you say... På vissa ställen är man inte så kaxig.


Och när man tittade ner såg man...


...detta!


Fråga inte vad det här är för djur, för jag har ingen aning. Den var himla söt i alla fall!

På tillbakavägen stannade Henna och jag i Cartago, en stad lite söder om San José. Vi fortsatte att fota, men nu orkar jag inte ladda upp fler bilder... Haha.

Herregud, inläggen blir ju bara längre och längre hela tiden. Dags att lugna ner sig. Vi hörs senare i veckan!

Pura vida!

Det första jordskalvet igår mätte 6,3 på Richterskalan! Det var dock i havet, nära gränsen till Panama, så varken människor eller byggnader blev skadade. Det andra skalvet mätte något på 5, så det var inte lika starkt.

Idag fick jag lära mig ett superroligt ord som är väldigt costaricanskt: chunche! Jag kommer att använda det mycket hädanefter. Chunche kan vara i princip vad som helst. På svenska skulle vi nog säga "pryl" eller "grunka", men chunche kan användas till mycket mer! Plus att ordet har en intressant historia som mycket är kopplad till den costaricanska kulturen och folkets kännetecken. De har dessutom gjort ett verb av ordet: chuncherequear. Så istället för att säga "Jag ska installera/programmera ... (elektronisk pryl)" säger de allra flesta "Voy a chuncherequear el chunche." Mycket praktiskt! Och alla fattar precis vad som menas.

Pura vida!

Det blev just ett efterskalv! Föreställ er situationen: vi satt sex personer i datarummet, när någon sa något så att alla kollade upp från sina datorer. Plötsligt blev alla tysta av någon anledning. Jag fattade inte så mycket, för de pratade en del tyska, men precis när det blev tyst började det skaka igen, varpå alla hoppade upp ur sina stolar på nolltid och sprang ut under utrop. Haha, det var ganska hysteriskt! Första gången var vi ganska många som inte fattade vad som hände, men den här gången var alla beredda vilket gjorde att alla reagerade på stört och det hela utlöste ganska hysteriska och nervösa skratt... Jag är fortfarande skakis. Haha, jag säger då det! Jisses amalia! Detta är SÅ spännande!! =D

Pura vida!

Jag har just upplevt mitt första jordskalv! Jag satt och läste en text (det var lektion), när allt plötsligt skakade. Icke förberedd som jag var trodde jag att det var jag som var snurrig i bollen och höll på att svimma eller nåt (det har ju hänt förr, menar jag...), och hann också komma att tänka på finlandsbåten, som skakar ungefär likadant i början när man kör igång... Men när jag tittade upp på min lärare insåg jag vad det var. Wow! Det varade i kanske 10 sekunder. Alla var tvungna att gå ut, för säkerhets skull. Lärarna kollade på nyheterna om det var något allvarligt, men det verkar inte så. Min lärare, Jessie, sa sen att det är vanligt att det kommer små efterskalv, men än så länge har jag inte känt något. Det kan ju hända att de var så svaga att man inte märkte av dem. Men, men. Det var hur som helst verkligen en ny upplevelse! Skalvet var ju inte så jättekraftigt precis, men nog kände man det allt! Jag blev ju till och med yr. Jisses amalia.

Pura vida!

Jag har just upplevt mitt första jordskalv! Jag satt och läste en text (det var lektion), när allt plötsligt skakade. Icke förberedd som jag var trodde jag att det var jag som var snurrig i bollen och höll på att svimma eller nåt (det har ju hänt förr, menar jag...), och hann också komma att tänka på finlandsbåten, som skakar ungefär likadant i början när man kör igång... Men när jag tittade upp på min lärare insåg jag vad det var. Wow! Det varade i kanske 10 sekunder. Alla var tvungna att gå ut, för säkerhets skull. Lärarna kollade på nyheterna om det var något allvarligt, men det verkar inte så. Min lärare, Jessie, sa sen att det är vanligt att det kommer små efterskalv, men än så länge har jag inte känt något. Det kan ju hända att de var så svaga att man inte märkte av dem. Men, men. Det var hur som helst verkligen en ny upplevelse! Skalvet var ju inte så jättekraftigt precis, men nog kände man det allt! Jag blev ju till och med yr. Jisses amalia.

Pura vida!

Okej, jag har fått förfrågan om att berätta om maten och drycken. (Jag nämner inga namn... *host* Mary *host*) Eftersom mat är en av de saker också jag blir lite extra exalterad över så kan jag inte låta bli att ge er en liten rapport!

Jag behöver egentligen bara säga en sak för att sammanfatta hela ämnet: "arroz y frijoles". Jag säger det en gång till för att ge lite eftertryck: ARROZ Y FRIJOLES! (Ris och bönor). Costaricanerna äter arroz y frijoles i princip varje dag, gärna flera gånger om dagen. Åk inte till Costa Rica om ni inte tycker om ris och bönor, ett litet tips bara. (Himla tur att jag tycker om det, för det var ingen som varnade mig innan jag åkte.) Man äter ofta kyckling till. Eller något annat i kött- eller fiskväg.

Gallo pinto är en specialitet som jag berättade lite kort om förut. Man äter det ofta till frukost och innehåller arroz y frijoles (surprise) och ofta med någon sorts gräddfil och stekta ägg, men man kan äta annat till också, som t.ex. kött eller kyckling. Majstortillas och en banantyp som man steker är också vanliga till gallo pinto, och andra risrätter. Mi mami tica gör ibland gallo pinto till frukost, men annars får jag, som jag sagt tidigare, en härlig frukttallrik och något sorts rostat bröd, och ibland något annat smaskigt, till frukost!

Vanligaste kryddan måste vara koriander, ofta i salladen. Ibland kan jag tycka att det kan lugna ner sig lite med koriandern, sådär jättespännande smak är det faktiskt inte, men man vänjer sig.

Eftersom det växer så mycket frukt här så är det supervanligt att göra fruktdrinkar (typ som milkshake, fast med färsk frukt och antingen mjölk eller vatten) till maten. Det finns i alla menyer i alla restauranger, och varje måndag får vi en fruktdrink i skolan för att välkomna de nya eleverna. SLURP!

Vill man ha något lite mer alkoholhaltigt så ska man definitivt prova det costaricanska ölet "Imperial" som är väldigt populärt. De har också en typisk tequilasort som jag inte kommer ihåg vad den heter. Man får den i alla fall med en sorts limefrukt som är gul-orange (som vi förövrigt har i trädgården) och salt.

Här kommer lite bilder!

Imperial


Soppa som vi får hemma ibland, alltid med ris och ibland med ett ägg.


Mango och vattenmelon!


Arroz y frijoles, fisk och grönsaker. (Lägg märke till att de äter potatis som en grönsak.)


Baren i Cahuita.


Fruktprovning i skolan, med Amalia, som var min lärare första veckan!

Ojsan hoppsan, det här blev längre än förväntat, men jag vet åtminstone en som har läst enda hit. Gracias por su atención!

Pura vida!

Torsdagens kaffetur var verkligen mer än förväntat! Jag åkte till Café Britt med tre skolkompisar där vi blev guidade runt kaffeodlingarna m.m. och lärda i kaffelära av rena rama skådisarna som gjorde det hela mycket roligt!

Här visar de kaffebönor.


Kaffeshopping!

På kvällen åkte vi till Castro's med skolan, det där braiga dansstället, ni vet! Det var en väldans trevlig kväll med mycket dans. Svettigt värre!

Vi är på g!


Jag och Ines

Nu till huvudämnet: Manuel Antonio! Vi bestämde oss för att åka dit över helgen även om de har lite problem där för tillfället. Det är liksom lite av ett måste om man är i Costa Rica. Såhär i efterhand kan jag säga att jag inte ångrar mig!

Det började dock lite oroligt. Livet är så extremt mycket lättare med mobiltelefoner. Så är det bara. Här använder vi dock inte våra mobiler, vilket komplicerade det hela väldigt mycket, eftersom att Ines och jag skulle möta 5 kompisar (uppdelade på 3 olika håll) i Manuel Antonio. Allt blev liksom lite väl spontant, men med lite (mycket) tur hittade vi tillslut varandra i alla fall, utan någon riktig plan...

Lördagen spenderade Ines och jag i Manuel Antonios nationalpark, huvudattraktionen! (Det var nämligen innan vi hade hittat alla...) Det var då ett äventyr. För det första var vi helt slut innan vi ens hade börjat vår vandring i skogen, pga hettan. Jag tror aldrig att jag har svettats så mycket i hela mitt liv. Lite för mycket information kanske, jag ber om ursäkt. Vi var hur som helst ganska ocharmiga. Dock försökte vi koncentrera oss på naturen och framför allt på alla djuren - det bokstavligt talat kryllade av liv! Fascinerande.

Lite övertam kanske. Den brydde sig i varje fall inte om oss.


Under regnperioden är det ett vattenfall där jag står.

Tillslut kom vi till stränderna. Wow. Det var extremt frestande att släppa allt och hoppa i, men vi motstod frestelsen för att gå en bit till och få se lite utsikt. Vi såg fler djur på vägen, till exempel en sengångare på riktigt nära håll, som dessutom rörde på sig!

Sengångare!


"Råtta". Den var kanske sisådär 30-40 cm lång.


Vy.

Vi avslutade det hela med att ligga på stranden tills parken stängde kl 16. Underbart. Stranden kryllade också av liv, och dessa krabater var lite väl intresserade av vad vi hade att erbjuda i matväg... Det har gått så långt att jag knappt reagerar längre när jag ser en apa eller leguan. Vardagsmat, liksom.

Är de inte söta? =D


En del apor såg riktigt onda ut, som den här, men vissa var söta, och då fr.a. bebisarna som lekte Tarzan och brottades i träden.


Leguaner överallt... De var också ute efter våra väskor!


Stranden var fantastisk.

På kvällen mötte vi alla som vi skulle möta på en nattklubb. Det tyckte jag var bra jobbat! På söndagen kunde vi alltså vara tillsammans, och låg på stranden hela dagen. Man orkar liksom inte med så mycket mer i hettan. Aktiv en dag, inaktiv nästa. Det är alltid så skönt att komma tillbaka till Santo Domingo efter helgen, där det är lite lagom svalt sådär. ("Kallt" för att vara denna tid på året, men jag förstår inte riktigt vad de menar med "kallt"...)

Adam (och Filippa): Adam, såg du inte sångaren i bandet på fotot? Rasta!! Och angående gräset. Man kan ju säga att det var lättillgängligt; det växte till och med utanför polisstationen... Det säger dock ingenting om huruvida jag utnyttjade detta!

Mary: Jag visste väl att åtminstone EN skulle vara intresserad av språket... ;D

OM det finns konstiga frukter här?! Okej, "konstiga" kanske är fel ord, men frukt finns det sannerligen!! Massor av frukter som jag aldrig har sett förut! :D

Okej, det var nog allt... Dags att vakna! Hehe. Pura vida!

(Pura vida: ett av Costa Ricas kännetecken. De säger det hela tiden här, och betyder typ "kanon", "schysst", "härligt", "coolt", eller hur man nu vill översätta det. Egentligen betyder det "rent liv").

I tisdags var vi i Heredia. Skolan fixade en liten tur och bjöd på glass, och sen var vi några stycken som stannade kvar för att shoppa. Här kommer lite bilder från Heredia, La ciudad de las flores!

Fruta!


Här är vi!


Glass!

Igår var Ines och jag i ett shoppingcenter. Vi var nämligen inte helt nöjda med tisdagens shopping... Denna gång blev vi dock nöjda! Det gjorde inte så mycket att bikinin jag köpte var lite väl dyr, eftersom resten var billigt. Tänk så glad man kan bli av att spendera lite pengar!

Jag upptäckte just att jag ju inte har skrivit om hur de pratar här, vilket ju är en rätt så viktig punkt i detta sammanhang! Costaricanerna har en väldigt speciell dialekt, som de endast talar här i Costa Rica. De uttalar nämligen r:en annorlunda (inte alltid, men jag kan inte riktigt reglerna för när), nästan som engelsktalande uttalar r. Jag reagerade med att nästan hoppa till första gången jag hörde det, och undrade lite om personen i fråga hade talfel... Jag upptäckte dock snart att så inte var fallet. Jag tycker också att de uttalar vissa delar lite mer nasalt än "vanligt" ("cong" ist för "con", och då inte bara när det är enklare för uttalet pga nästkommande ord), men jag vet inte om det är typiskt för just Costa Rica. Det jag vet är i alla fall att andra latinamerikaner brukar driva med costaricanerna för deras dialekt. Än så länge har jag inte börjat ta efter, men jag känner att det börjar komma! Det börjar t.ex. bli svårt att uttala "Costa Rica" som jag är van vid, eftersom jag dagligen hör costaricaner uttala det med sina speciella r. Jisses, jag kommer låta som en riktig tica (costarican) när jag kommer hem - åtminstone för spansktalande.

Idag ska vi utforska kaffet här i området! Kaffe är ju något som Costa Rica är känt för. En liten guidad tur står på schemat, och jag ska försöka hitta något smarrigt kaffe att ta med hem. Hej hopp!

Det känns som att jag har varit utomlands i helgen, och då menar jag utanför Costa Rica. Karibiska kusten var en annan värld! En värld med annat klimat (fuktigt som tusan), annat folk (typiska svarta rastasnubbar) och ett annat tempo (jag lovar att ordet "stress" är ett totalt okänt begrepp där). Det var något av det häftigaste jag gjort hittills!

Vi var en jättegrupp på 13 pers som åkte till Cahuita efter skolan i fredags: skandinaviska maffian, en britt, en amerikan och tyska maffian. Okej, i tyska maffian ingick även en holländska och en österrikare, men någon sorts tyska pratar de i alla fall... Bara bussresan var superhäftig, då vi åkte genom regnskog en stor del av vägen. "Grönt" är nog det bästa ordet att beskriva miljön. Väldigt grönt.

Vi checkade in på ett supermysigt hotell och åt sedan den godaste middagen på länge. På lördagsmorgonen fick vi se det första av helgens många fotoobjekt utanför våra rum, nämligen denna "lilla" krabaten. Den kan flyga, bara så ni vet.

Den är tydligen fredlig.

Efter frukosten gick vi till Cahuitas nationalpark! Där promenerade vi längs stranden och fascinerades över naturen. Det var verkligen vackert. Och jag var lite småexalterad sådär över att äntligen få känna på karibiskt vatten... Här kommer bilder!

Här börjar nationalparken.


Är vi inte härligt turistiga? Fotar myrparad och allt! Det var faktiskt riktigt häftigt; alla myror bar på löv flera gånger deras storlek.


I was there.


Leguan!


Naturens under


Vi hade inga problem med att hitta djur, om man säger så. Det kryllade t.ex. av dessa.


Fler vackra vyer.


Apa!

På kvällen gick vi till stadens/byns enda bar, där det såklart var reggaetema, med liveband och allt! Trevligt värre. Jag träffade dessutom på en svensk, hör och häpna! Det kändes nästan lite avigt att prata svenska, det var ett tag sen.

Reggae med en otroligt intressant blandning av människor.

På söndagen låg vi på stranden i nationalparken. Det var inte så jättemycket sol precis, men varmt ändå. Det kändes dessutom som att det var varmare i vattnet än i luften, det ni!

Andrea och jag brottas med karibiska havet.


Detta är nog det roligaste jag har gjort på hela resan. (Nästan). Vi leker sengångare, om ni inte ser det. Vi såg faktiskt ett par stycken! Men fick ingen bra bild, så vi fejkade det i stället. Perfekt. (Det är nu ni ska säga "Kunde inte ha gjort det bättre själv!")

Idag är det skola igen. Jag har lektioner med en tysk kvinna och en tysk man, båda 50+are, och lärarinnan Jessie. Kanske inte så jätteintressant, men vad tusan. (Fortfarande inga svenskar...)

Hasta luego!

Igår kom Justin och jag på ett sätt "to have the cake and eat it too". Det blev nämligen lite problem eftersom det var biokväll igår (vilket skolan fixade), samtidigt som vi ville äta avskedsmiddag med Elisa och Marcel som åkte hem till Tyskland idag. Vår geniala lösning var att gå på bio innan alla andra, för att sedan kunna äta middag. Ibland är man allt inte så dum som man ser ut. Vi såg hur som helst "Slumdog Millionaire". Grymt bra film, värd sina priser! Gå och se!

Sen åkte vi som sagt för att äta middag i San José. Det var ett supermysigt ställe och vi hade det superskoj. Mina magmuskler värker nästan idag pga för mycket skratt. (Går det? Att skratta för mycket?)

I söndags kom en ny elev till vår familj, Ines från Tyskland. (Det är väldigt mycket tyskar i skolan, och jag är fortfarande enda svensken.) Ines kommer vara här i tre veckor har jag för mig. Hon är trevlig. =)

Gissa vad? I helgen är det äntligen dags för karibiska havet!! Vi ska åka till Cahuita, som ska vara väldigt vackert. Jag är otroligt taggad och kommer SÅ leka pirat! ARRGH!!

Här är några nytagna bilder från Santo Domingo, my hood!

Academia Columbus, min skola


Det är svårt att fånga bergens skönhet på bild, men där är de i alla fall. De omringar "staden".

Personliga meddelanden:

Mary: Det var chokladglass, chokladsås, grädde och nöttopping! (Och ja, det var en gris på stranden.)

Emski: Jag lovar att komma hem, och lite spanska kan jag allt lära dig om du insisterar... ;)

Mummi: Kiitos paljon! Terveiset sinulle myös Costa Ricasta!

Karin: Nej, har inte varit på Flamingo Beach, och tror tyvärr inte att jag kommer få tid till det heller. Det finns så mycket här som jag vill göra!!

Faster Eva: Jag har det ganska bra faktiskt... =) Jag antar att det är Manuel Antonio du menar, och jag planerar att åka dit! Jag hoppas verkligen att det går att fixa något, det är nämligen lite trubbel där nu pga för mycket turister... Det är tal om att stänga stället, men förhoppningsvis löser det sig!

Philip: Käre bror, jag lovar att ta hem något. Önskas något speciellt?

Pappa: På eftermiddagarna brukar jag umgås med mina nyfunna vänner här, använda internet, strosa runt i Santo Domingo eller något annat lättsamt, innan jag går hem för att äta middag och plugga. Ibland kollar jag på någon film eller läser, och ibland är det någon annan kvällsaktivitet som bio eller krogen. Men för det allra mesta lägger jag mig tidigt. Jag förstår inte varför jag fortfarande är så trött på kvällarna! (Som alla andra också verkar vara.) Hälsa tillbaka till Floyd!!!